23 juli

Har vaknat ett par gånger i natt med ett akut behov av att springa ut en stund. Men det var en så fantastisk natt så för en gångs skull gjorde det inget. På de här breddgraderna blir det ju aldrig mörkt så härs år, och samtidigt verkade solnedgången krocka med soluppgången. Resultatet blev en jättefin natthimmel. Det gick inte heller att klaga på utsikten från min säng, med månen som sken över sjön. En magisk natt.

Klockan 0600 var vi alla uppe och förberedde oss för dagens strapatser. Allt var torrt så det gick snabbt att packa ner allt i ryggan. Eftersom jag förväntade mig en jobbig etapp idag blev det en förstärkt frukost, bestående av en ”grönpåse” ris o basilikum. Lärde mig på förra årets överlevnadsutbildning att det bästa resultatet för att ge kroppen vad den behöver är en lunchpåse till frukost o frukostpåsen till lunch. Och ris är lättuggat så det går lätt att trycka i sig på morgonen.

När frukosten var överstökad var det bara att hämta upp mer vatten, men det var så fint nere vid sjön så här blev jag fast en stund. En perfekt plats för en stunds meditation på morgonen.

Eftersom det var så skönt vid stugplatsen kom vi inte iväg förrän 0820. Med facit i handen skulle jag lagt in en vilodag här, men det är så dags att komma på nu.

Till att börja med var det väldigt lättgånget, främst tack vare att det fortfarande fanns lite gröna inslag bland stenarna. När vi vände oss om fick vi en fin vy över stugplatsen.

Tack för den här gången Caihnavaggihytten. På återseende ?

 Men efter att lätt ha gått över den första vattenövergången började stigningen. Till att börja med var det inte särskilt häftigt, utan vi kom relativt snabbt upp till nästa lilla sjö. Nu fick vi en inte lika rolig vy framför oss, sten, sten och åter sten som, kändes det, ledde upp i himlen.

 

Men samtidigt såg det ju nere från sjön, inte ut som att det var jättelångt upp till passets topp. Det kanske inte skulle bli så farligt trots allt……. Samtidigt gick jag och blängde på mitten av passet, Varför gick inte leden där? Det såg ju lättare ut. I och för sig forsade det lite vatten där, men det borde gå bra att gå där. Å andra sidan så finns det säkert en anledning till varför leden är dragen på kanten av fjällsluttningen, så det är säkert dumt att chansa med en egen väg. Nej det fick bli den markerade leden.

Så fort vi rundat den lilla sjön började den steniga klättringen.

Stenarna var av varierande storlek, allt från små rullstenar till stora klippblock som det krävdes lite energi att klättra över. Snacka om stenlandskap! Vi var verkligen glada över att det inte regnade, nu var i alla fall stenblocken torra och inte hala. Men det kändes verkligen inte säkert, för många stenar var lösa och vickade till på ett otäckt sätt. Här gällde det verkligen att ha rätt teknik. Att förlita sig på stavarna och lägga minsta lilla tryck på dem hade säkert inneburit ett benbrott. Stavar är bra, men på stenlandskap kan de mer stjälpa än hjälpa. Anna var verkligen tacksam över att hon anammat detta och ändrat sin stavteknik.

Efter ett par timmars klättrande uppför var benen ganska stumma och trötta. Det fick därför bli en liten paus uppe vid snöfältet, och givetvis måste säsongens första snöboll göras. Jag motstod i alla fall frestelsen att kasta den på mina kompisar. Det var faktiskt så att vi nästan svor lite över vädret. Det var oerhört varmt bland stenarna eftersom solen sken från en klarblå himmel och det i princip var vindstilla. Termometern visade på 26 grader, så det var svettigt.

 

 

Efter en välbehövlig paus var det bara att ge sig i kast med stenarna igen. Hur kunde jag tycka att det inte såg så långt ut upp till toppen????? En blick på GPSn visade att vi just nu förflyttade oss med den mördande hastigheten av 0,6 km/timme… Kommer det här att bli en ny nattvandring tro?

Efter drygt tre timmar efter starten i morse kom vi äntligen över krönet på passet. Belöningen blev utsikten bakåt, ner över stenlandskapet vi just avverkat och den lilla sjön. Det kändes som jag fattat rätt beslut när jag bytte plats på start- resp målplatsen. Det hade varit betydligt mycket svårare att gå nerför, med den tunga ryggsäcken som sköt på i ryggen.

Framför oss var det nu relativt slätt, även om undrelaget bestod av , just det STEN. Kartan visade att det skulle finnas ett par små sjöar bara en liten bit bort, och vi satsade på att ta oss dit för en lunchpaus.

Gissa om det var skönt att få sitta ner och ta av kängorna. Benen var ganska möra (en lätt underdrift, - benen värkte!!!) liksom fötterna som fått ta emot mycket stryk på förmiddagen.  Det var nästan frestande att hoppa i sjön o bada, men det var lite för stenigt att ta sig i.

Styrkta av en god lunch (nej jag åt inte frukosten nu, det krävdes riktig mat, d.v.s. Reals kababgryta), tog vi oss sen vidare över den steniga platån. När vi nästan började misströsta på att någonsin komma över till den andra sidan öppnade sig en härlig vy ner över Gautelissjön. Men oj vad långt bort den var!

Platåns sista röse. Nu började det äntligen gå nerför, och dessutom syntes det nu gröna inslag på marken.

Klockan hade nu passerat 1530, men inte skulle det väl ta så lång tid att ta sig ner till Gautelishyttene. Gissade på att vi skulle framme runt kl1830. Glömde visst bort den lilla detaljen att jag är en tidsoptimist……

Det var nästan lika jobbigt att gå utför, och dessutom var det ju inte bara utför. Och stenarna tog överhand igen…. Men vackert var det, med ett antal små sjöar insprängda bland bergen.

En av de många små sjöar vi KLÄTTRADE förbi

Gautelishyttene

Men vi kom lyckligt och väl ner och lyckades hitta en hyfsad tältplats i närheten av stugorna. Så tolv timmar efter att vi startade i morse var tälten uppsatta. Och vi var rejält trötta. Inte blev det bättre av att vi träffade på samma norska vi mötte i Caihnavaggi, och hon berättade att hon gått upp mitt i passet eftersom det var så lite snö i år. Hon hade inte sett oss, men hört oss i passet. Ibland skall man bara lita på sin intuition…

Exakt hur de andra kände sig i kroppen vet jag inte, men mina ben värkte och fötterna var rejält svullna. Helst av allt hade jag bara slängt mig på liggunderlaget och hoppat över middag och allt. Men som tur var segrade det sunda förnuftet, så det blev först en stunds högläge och sen stretching. Och givetvis blev det middag, orientalisk gryta med en chokladbit till efterrätt.

 
Aj aj aj, mina ben. Och jag är så trötter i mina fötter…

För att gå bort lite av stelheten i benen tog vi en sakta promenad i stugområdet och njöt av den fina kvällen. Även här skulle jag kunna tänka mig att stanna en extra dag och bara ha det skönt. Apropå skönt. Att sträcka ut sig i sovsäcken var värt en miljon!

Kvällssol över Gautelissjön